Michaela.

Den där Tur-torsdagen. Karins och min TUR-torsdag.

Han TROR han är smart. Men, vi låter han tro det..

Jag fick den här precis nyss i min hand. Vår bibel i australien. Där står precis ALLT vi behöver veta. Alla frågor man har, finnes svaren i Lonely Planet - Austrailan. Nu börjar det närma sig känner jag. Jag pratade precis med Jenny också, hon sitter på ett fik i Lund just nu.. här sitter jag, hemma i huset. Om drygt 3 månader sitter vi på andra sidan jorden.

Och nu, ska jag in mot stan för att se om jag hittar något rött att ha på mig ikväll. Det är dags för spelning igen.. Autopilot society på oxid denna gång! Jag är sugen på att ha något rött på mig! .. får vi se hur det går. Tjingeling!

Nu är det gjort! Nu har vi gjort det. Den stora nyheten som kommer vara en början till en ny syn på livet för min del och som jag har gått och hållt på i drygt 1,5-2 månader kan nu bekräftas!

Bomben släpps. Nu. Jag och Jenny har bokat Australien. En tur-resa. Utan retur. Den 8 februari drar vi via Kuala Lampur till Australien och sydney. Våra planer är relativt sponana men tillräckligt genomtänkta för att vi ska kunna utföra dom!
Vi ska bosätta oss i Australien för en tid framöver, utan särskilda direktiv. Vi skaffar oss ett jobb, skaffar boende och helt enkelt ett liv på andra sidan jorden. Jag har själv inte förstått det ännu. Jag förstår verkligen inte! Nu är tankeverksamheten i ett ganska kaotiskt läge. Det är för stort för mitt lilla huvud att ta in. Så det är väl egentligen bara att försöka acceptera. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig egentligen. Jag är bara så  fruktansvärt fylld med känslor just nu.

Karin kommer några månader efter, då återförenas järngänget igen.

Bomben är släppt.

Fotot har ingenting med mannen att göra, utan är hämtat från flick.com

Varje morgon, då jag hinner med tunnelbanan 7.31 från mörby centrum och kommer till Stadion exakt 10 min senare för att ta blåbuss 1 mot kungsholmen, står det alltid där en gammal man och ska med samma buss som jag. Samma man, varje morgon. Observera, riktigt gammal. Röda ögon, ådror huden, käppen som skakar lika mkt som en vibrator (?)

Om vi då backar tillbaka bandet till när jag sommarjobbade på trygghansa för 2 år sedan, stod han där vid bussen, samma tid, varje morgon, såg exakt lika dan ut som idag. Det värsta var att han redan då såg ut som att han skulle.. duka under för att så fint uttrycka det. Duka under, va inne på sista refrängen.. dö helt enkelt. Jag tänkte då Stackars gammelman, han har nog levt ett fint liv och är nu nöjd med det. Nu är det dags. Året efter tyckte jag att ungefär halva sommarn hann gå. Jag tänkte givetvis på gubben Nu har han det säkerligen bra där uppe. Rätt var det var så dök han upp! Han kom gåendes där, vid bussen. Jag höll på att tappa hakan tre gånger. Hur är...? Vilken kämper! Vilken man!

Denna sommar har jag inte sett till denna man. Det var då ett år sedan jag såg gammelmannen sist och jag tvivlade verkligen på om han fortfarande levde. Han kunde knappt röra sig sist. Men man vet ju aldrig, det är inte alltid utsidan som räknas, han kanske har världens starkaste själ! Eller världens starkaste muskler! :-)

Gissa vem jag såg imorse? Gissa vem jag har sett hela denna vecka exakt samma tid, kl. 7.41?

Vilken jäkla gubbe! Jag undrar verkligen hur länge till han kommer finnas vid liv? Jag tror nästan han kommer leva ganska länge till. Jag tror på honom! Gammelmannen.

En av mina nya arbetskamrater, Jill, kom precis till jobbet och hade med sig två skålar med massa godis! EXAKT vad jag behövde nu. Energi! Och något sött att smaska på. Helt underbart. Jag blir nästan gråtfärdig. Ack!