A thought

Imorse satt det två kvinnor framför mig på tunnelbanan, som var mamma till varsitt tonårsbarn drygt 15 - 17 år. De satt och diskuterade sina tonåringar och deras viljor.

K1. - Ja.. jag sa det att: Om vi inte åker till Thailand i vinter, vill jag åka på solsemester 2 veckor i sommar istället. Då sa han: Jag tänker inte följa med! Spelar ingen roll, jag vill inte åka på nån semester! Jag vägrar! Jag kan vara hemma!

Den andra nickade och skakade på huvudet och bara höll med.

K2. - haa, ja..nhej.
K1. - Jag menar, ska vi behöver vänta då i 3 år och inte få göra nånting? Jag sa det: ska du vara hemma i 2 veckor? Och det tyckte han inte alls skulle vara några problem, han kunde till och med åka till stugan och bo där. Jag menar, det går ju inte.
K2. - Nej, för då skulle du ändå inte kunna slappna av.
K1. - Nej precis. Han är 15 år.
K2. - Ja, haa. Min dotter ville åka till gotland i somras med sina kompisar och hon har inte ens fyllt 17. Jag menar.. ? Det fungerar liksom inte.

Så höll dom på såhär i drygt 10 minuter. Det var ganska intressant att lyssna på. Jag kommer själv ihåg hur det var, och vad man ville och inte ville, vad man fick och inte fick. Nu när man är lite äldre kan man se saker och ting från bådas perspektiv, och jag förstår båda parterna! Jag kommer SÅ ihåg när jag inte fick göra det jag ville, först NU förstår varför jag inte fick. Och i vissa lägen är jag så otroligt glad att jag inte fick göra det jag verkligen ville. Jag hade ju inte varit den jag är idag om jag fått göra exakt som jag ville då, även om mina föräldrar skulle FÖRSTÖRA MITT LIV för 3-4 år sen.

Dom har snarare räddat mitt liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback